Igår tog vi ett jobbigt beslut att avliva vår älskade katt Donkey.
Sedan jul har Donkey blivit magrare och magrare, han har på något sätt haft svårt att äta, han har spytt var och varannan dag.
Donkey har varit med om mycket i sitt lilla kattliv. När han bara var ett halvår rymde han ( vi bodde då i Rågsved) var borta 2 veckor i -20 grader kom tillbaka och var helt hes, hade förfrusit örat och var jättsmal. Han repade sig, åkte på någon urinvägsinfektion. Sedan hösten 2009 åkte han på urinstopp, vi gjorde en stor operation och han repade sig efter 3 månader av oro och specialbehandling. Då konstaterades även att han hade blåsljud på hjärtat.
Donkey har liksom blivit lite "min" han har ofta legat på och kring mig och sedan Gabriel föddes har han även varit en sådan fantastisk barnkatt.
Jag har tänkt senaste månaden att jag skulle behöva ta honom till veterinären för att se vad som är fel. Tanken om avlivning har kommit men tänkte att kanske ett veterinärutlåtande kunde vägleda.
Igår när jag kom hem från träningen hade Tomas låst in honom på toaletten där han försökte bajsa, satt och tryckte men det kom bara droppar samt spydde galla. Där och då tog jag bara befälet och sa ok vi ringer nu, åker dit alla fyra och avlivar honom. Oron över den katten, det kändes inte heller som om vi kan åka fram och tillbaka och pengar har vi lagt på den katten så det faktiskt räcker ( även om det är hemskt att skriva)
När jag ringde Södra. Djursjukhuset första gången för att höra efter så bröt jag ihop ( stackars telefonist)
Som jag älskar den katten.
Vi tog honom i buren och började tunnelbane och bussfärden mot Kungens Kurva. Regn och rusk, och för varje station vetskapen om att snart ska Donkey dö.
Vi fick hjälp ganska snabbt när vi kom dit, blev hänvisad till ett eget rum. Vi släppte ut Donkey en sväng så han fick gå lite. Sedan kom sköterskan och gav honom den första lugnande sprutan. Han skulle då sakta men säkert somna. Han låg där på britsenoch jag, Tomas och Gabriel klappade honom. (Agnes gick mest omkring)
han la sig ner på plats och man kände att blev tyngre och tyngre. Sköterskan sa till oss (vilket var bra) att de somnar med ögonen öppna. Något som då kändes lite märkligt. Han låg där helt stilla med en gubbande mage på sidan med öppna ögon. Vi sa då till Gabriel att nu var det dags att säga hejdå till Donkey. jag grät och grät och Gabriel med. Det var också hjärtskärande att se hur Gabriel blev ledsen av sorg.
Efter det kom veterinären in och skulle ge den sista dödande sprutan. Han varnade att det skulle gå fort på bara några sekunder, och det gjorde de verkligen. Magen slutade röra sig och han konstaterades död då veterinären lyssnade på hans hjärta.
Älskade Donk jag gav hon en sista puss och tittade på honom där han låg på filten.
Så hur man kan sakna en katt så fruktansvärt mycket. Han har varit en del av mitt och Tomas liv i nästan 10år.
Nu börjar liksom ett nytt liv, utan Donk.
Jag och Gabriel har pratat mycket om saknaden samt att vi kan rita teckningar och tända ljus för Donk.
Vi kommer alltid att minnas och sakna.
Tack älskade Donkey för allt du gett mig och min familj. Vi älskar dig!!
