Jag gjorde det. Jag kom i mål på min första halvmara. Verkligen ingen tid att skryta med, sprang imål på 2,20 på ett sätt missnöjd att jag inte kan springa snabbare, men samtidigt nöjd när jag tänker på att jag för ca 8 år sedan knappt kunde springa 3km och har däremellan fött 2 barn.
Jag kände mig pigg första milen. Vid varvning vid 12km började det kännas lite tyngre. Ett steg fram. Jag är stark och jag ska klara detta. Det var mitt mantra. Jag tänkte det säkert 10ggr under loppet. Men det krävs mer kraft för att få fram de positiva tankarna, de negativa kommer tyvärr av sig själv. Som usch vad jobbigt. Jag orkar inte.
Mellan18-20 km kändes mina ben som cementklumpar, dessutom började jag få sendrag på foten, då var det verkligen ett steg i taget.
Löparvädret idag var perfekt. Jag försökte njuta. Vackra vyer runt Djurgården.
Vid bilden ner till vänster står jag i toakö. Var precis att jag hann innan starten gick, missade den gemensamma uppvärmingen.
Jag var väldigt törstig under loppet pch drack vid alla kontroller utom den första vid 2 km.
Nu ser jag framemot fler lopp under säsongen. Ska klura vad som passar att anmäla sig till.
