Funderingar...
Igår var jag ju på rutinbesök hos barnmorskan. Järnvärde, blodsocker och bebbens hjärtljud. Allt var som det skulle.
När barnmorskan skulle känna efter hur han ligger där inne, så ligger han fortfarande fel, alltså med huvudet upp.
Min livmoder är tydligen hjärtformad så han har tryckt upp sig i ena halvan.
Jag har haft en speciell känsla några veckor att han kanske inte kommer att vända på sig, jag vet inte varför men det bara känns så. Så igår sa barnmorskan att vi mentalt kanske ska börja förbereda oss på att det kan bli ett planerat kejsarsnitt. Den 21/7 ska vi dit igen, och igår fick vi ytterligare en tid den 31/7, har han inte vänt sig då får vi åka till SÖS på ett vändningsförsök. Lyckas inte det blir det planerat snitt, eller om man vill föda säte.
Föda i säte känns inte som ett alternativ för mig som är förstfödeska. Som sagt något säger mig att han inte kommer vända sig själv, det är isf om vändningsförsöket lyckas vilket det gör ca 50% av gångerna.
Tänkte först att jag skulle hålla det för mig själv, men det är ju det bloggen ska vara till för att ventilera och få del av era erfarenheter.
På något sätt kändes det så konstigt igår efter att hon sagt det där om kejsarsnitt. Som att bli lite snuvad på konfekten. Här har man gått i snart nio månader och det hela går ju ut på den där himla förlossningen, så får man plötsligt inte vara med om det då. Det vill man ju. Men det är något man mentalt måste jobba lite med.
På profylaxen pratade hon om att det är viktigt att ha en målbild. Hur blir det när bäbisen kommit. Vägen dit kanske inte riktigt blir som man vill och har tänkt sig, men det viktiga är att se målet. Så är det ju såklart och det är så jag måste tänka det viktigaste är att bebisen kommer ut och mår bra.
Jag är en månniska som bill veta hur saker och ting blir, just nu känns det lite ovisst. Men man får ventilera sina tankar så blir det bra sen tillslut.
När barnmorskan skulle känna efter hur han ligger där inne, så ligger han fortfarande fel, alltså med huvudet upp.
Min livmoder är tydligen hjärtformad så han har tryckt upp sig i ena halvan.
Jag har haft en speciell känsla några veckor att han kanske inte kommer att vända på sig, jag vet inte varför men det bara känns så. Så igår sa barnmorskan att vi mentalt kanske ska börja förbereda oss på att det kan bli ett planerat kejsarsnitt. Den 21/7 ska vi dit igen, och igår fick vi ytterligare en tid den 31/7, har han inte vänt sig då får vi åka till SÖS på ett vändningsförsök. Lyckas inte det blir det planerat snitt, eller om man vill föda säte.
Föda i säte känns inte som ett alternativ för mig som är förstfödeska. Som sagt något säger mig att han inte kommer vända sig själv, det är isf om vändningsförsöket lyckas vilket det gör ca 50% av gångerna.
Tänkte först att jag skulle hålla det för mig själv, men det är ju det bloggen ska vara till för att ventilera och få del av era erfarenheter.
På något sätt kändes det så konstigt igår efter att hon sagt det där om kejsarsnitt. Som att bli lite snuvad på konfekten. Här har man gått i snart nio månader och det hela går ju ut på den där himla förlossningen, så får man plötsligt inte vara med om det då. Det vill man ju. Men det är något man mentalt måste jobba lite med.
På profylaxen pratade hon om att det är viktigt att ha en målbild. Hur blir det när bäbisen kommit. Vägen dit kanske inte riktigt blir som man vill och har tänkt sig, men det viktiga är att se målet. Så är det ju såklart och det är så jag måste tänka det viktigaste är att bebisen kommer ut och mår bra.
Jag är en månniska som bill veta hur saker och ting blir, just nu känns det lite ovisst. Men man får ventilera sina tankar så blir det bra sen tillslut.
