Välkommen!!
Välkommen till världen! Den 3 sept kl 00:20 föddes vår älskade efterlängtade son.
Allting gick väldigt fort och just nu är jag som i en känslomässig dimma.
här nedan får ni en kortfattad förlossningshistoria:
På ons natt som ni kunde läsa, vaknade jag som sagt av att vattnet gick. Vi fick tid på specialistmödravården kl 14:00 samma dag. På morgonen/förmiddagen så la vi oss och vilade. Så smått började värkarna att komma, men väldigt oregelbundet och som hanterbara mensvärkar.
Väl på Sös kl 14:00 sa hon som undersökte mig att det inte var vattnet som gått, utan det måste ha varit slemproppen. ( väldigt konstigt med tanke på att det var en stor pöl i sängen och mina pyjamasbyxor var helt blöta ända ner till benen ) men men, hon sa att det kunde vara så och att jag inte var öppen men väldigt mjuk så det var nog på gång.
Vi tog en promenad hem från sös, väl hemma började värkarna tillta och komma mer regelbundet. Jag ringde in till sös och de sa att en förstföderska skulle stanna hemma 3-4 h med regelbundna värkar innan det var någon idéatt åka in. så jag duschade, tog alvedon ( hjälpte inte ett skit) och det tilltog mer och mer tyckte jag.
Ringde igen vid 18:00 då hade värkarna varit regelbundna 2,5h och kändes väldigt intensiva. Vi skulle vänta ytterligare .Ringde igen vid 19:00, då sa de att de inte hade plats för oss på Sös men hon kunde ringa och fixa en annan plats. Kl 19:30 ringde de tillbaka från Sös och sa att vi var välkomna till Karolinska i Solna.
jag ringde dit och sa att nu vill jag in, det är jobbigt nu.- Ja ja sa hon, det värsta som kan hända är ju att ni får åka hem igen. Vi fick skjuts av en kollega dit ( den värsta bilresan på mkt länge värkarna var väldigt intensiva och det fanns ingen vila emellan) pallar inte mer nu tänkte jag.
När vi kom dit skulle en morska undersöka mig, helt plötsligt kom en annan typ av värk. Barnmorskan sa- oj vill du krysta känner du?? jag ska känna här hur det är, ja herregud du är helt öppen och huvudet står långt ner, vilket jobb du gjort hemma.
Tack gode gud tänkte jag, blir iaf inte hemskickad=) Sen var det snabba puckar. In snabbt på ett förlossningsrum
Kl var väl nu typ 20.30. Barnmorkaorna kom och presenterade sig och nattpersonalen tog ganska snabbt över.
Ingen bedövning hade jag ju fått och nu när krystvärkarna börjde kände jag att det inte hjälpte med lustgas, och allt annat var ju försent. Sen flöt allt förbi och jag var som i en dimma. jag byte ställningar ett flertal ggr. Tomas var helt underbar och gjorde allt för att hjälpa mig. Mina krystvärkar var inte tillräckligt starka och när man haft ett sådant snabbt öppningsskede är det tydligen vanligt att livmodern stannar av lite. jag fick lite värkstimulerade dropp men huvudet ville inte riktigt tränga sig ner. De började bli prat om att använda sugklocka för att få ut honom. Strax efter 00:00 kom en doktor och massa folk in för nu vill de ha ut den här bebisen sa de.
De gjorde ont, kan ju inte säga annat. men det var ju liksom det sista sen skulle han ju vara ute.
Och sen kom han. HAN som vi väntat på såå länge!! Världens finaste lille skrutt kom upp på mitt bröst.
Kommande timmar var nog de mysigaste jag kommer uppleva på väldigt länge. Allt var så konstigt, mysigt, kämpigt, men äntligen!!!!
Jag duschade, vi fick fika, jag fick akupunktur för att livmoderna skulle börja dra ihop sig igen.
Fort följer....
Gullunge!!!!!
Allting gick väldigt fort och just nu är jag som i en känslomässig dimma.
här nedan får ni en kortfattad förlossningshistoria:
På ons natt som ni kunde läsa, vaknade jag som sagt av att vattnet gick. Vi fick tid på specialistmödravården kl 14:00 samma dag. På morgonen/förmiddagen så la vi oss och vilade. Så smått började värkarna att komma, men väldigt oregelbundet och som hanterbara mensvärkar.
Väl på Sös kl 14:00 sa hon som undersökte mig att det inte var vattnet som gått, utan det måste ha varit slemproppen. ( väldigt konstigt med tanke på att det var en stor pöl i sängen och mina pyjamasbyxor var helt blöta ända ner till benen ) men men, hon sa att det kunde vara så och att jag inte var öppen men väldigt mjuk så det var nog på gång.
Vi tog en promenad hem från sös, väl hemma började värkarna tillta och komma mer regelbundet. Jag ringde in till sös och de sa att en förstföderska skulle stanna hemma 3-4 h med regelbundna värkar innan det var någon idéatt åka in. så jag duschade, tog alvedon ( hjälpte inte ett skit) och det tilltog mer och mer tyckte jag.
Ringde igen vid 18:00 då hade värkarna varit regelbundna 2,5h och kändes väldigt intensiva. Vi skulle vänta ytterligare .Ringde igen vid 19:00, då sa de att de inte hade plats för oss på Sös men hon kunde ringa och fixa en annan plats. Kl 19:30 ringde de tillbaka från Sös och sa att vi var välkomna till Karolinska i Solna.
jag ringde dit och sa att nu vill jag in, det är jobbigt nu.- Ja ja sa hon, det värsta som kan hända är ju att ni får åka hem igen. Vi fick skjuts av en kollega dit ( den värsta bilresan på mkt länge värkarna var väldigt intensiva och det fanns ingen vila emellan) pallar inte mer nu tänkte jag.
När vi kom dit skulle en morska undersöka mig, helt plötsligt kom en annan typ av värk. Barnmorskan sa- oj vill du krysta känner du?? jag ska känna här hur det är, ja herregud du är helt öppen och huvudet står långt ner, vilket jobb du gjort hemma.
Tack gode gud tänkte jag, blir iaf inte hemskickad=) Sen var det snabba puckar. In snabbt på ett förlossningsrum
Kl var väl nu typ 20.30. Barnmorkaorna kom och presenterade sig och nattpersonalen tog ganska snabbt över.
Ingen bedövning hade jag ju fått och nu när krystvärkarna börjde kände jag att det inte hjälpte med lustgas, och allt annat var ju försent. Sen flöt allt förbi och jag var som i en dimma. jag byte ställningar ett flertal ggr. Tomas var helt underbar och gjorde allt för att hjälpa mig. Mina krystvärkar var inte tillräckligt starka och när man haft ett sådant snabbt öppningsskede är det tydligen vanligt att livmodern stannar av lite. jag fick lite värkstimulerade dropp men huvudet ville inte riktigt tränga sig ner. De började bli prat om att använda sugklocka för att få ut honom. Strax efter 00:00 kom en doktor och massa folk in för nu vill de ha ut den här bebisen sa de.
De gjorde ont, kan ju inte säga annat. men det var ju liksom det sista sen skulle han ju vara ute.
Och sen kom han. HAN som vi väntat på såå länge!! Världens finaste lille skrutt kom upp på mitt bröst.
Kommande timmar var nog de mysigaste jag kommer uppleva på väldigt länge. Allt var så konstigt, mysigt, kämpigt, men äntligen!!!!
Jag duschade, vi fick fika, jag fick akupunktur för att livmoderna skulle börja dra ihop sig igen.
Fort följer....
Gullunge!!!!!
