En unge i minuten
Igår tittade jag på "En unge i minuten". Det programmet väcker något till liv hos mig. Innan förlossningen av Gabriel tittade jag mycket på massor med olika förlossningsprogram och för mig vra det en bra förberedelse, att se både bra och ibland mindre lyckliga slut.
Sen har det varit fullt upp och det har inte gått så mycket sådana program på tider jag kunnat titta på.
Så när jag ser "en unge i minuten" så bara gråter jag. Nu kan jag förlika mig med smärtan, väntan, de fina barnmorskorna och inte minst de alldeles ljuvliga små bäbisarna som kommer ut. En av det mäktigaste känslor i världen. En tår av lycka, kärlek och längtan.
Nu är det ju så att man sen ska ta hand om och ha hand om ungen hela livet så det gäller att tänka till innan man skaffar för många (just för känslan av att vara med om en förlossning menar jag)
Så det är en konstig känsla. Kanske är man knäpp som längtar efter en förlossning.
Sen har det varit fullt upp och det har inte gått så mycket sådana program på tider jag kunnat titta på.
Så när jag ser "en unge i minuten" så bara gråter jag. Nu kan jag förlika mig med smärtan, väntan, de fina barnmorskorna och inte minst de alldeles ljuvliga små bäbisarna som kommer ut. En av det mäktigaste känslor i världen. En tår av lycka, kärlek och längtan.
Nu är det ju så att man sen ska ta hand om och ha hand om ungen hela livet så det gäller att tänka till innan man skaffar för många (just för känslan av att vara med om en förlossning menar jag)
Så det är en konstig känsla. Kanske är man knäpp som längtar efter en förlossning.
