Jogga?!
Idag är jag stolt över mig själv. Jag har aldrig älskat löpning ,har aldrig känt att det är min grej. När andra sprungit maraton kämpar jag med mina kilometer/längst en mil. Sedan Agnes föddes har jag endast joggat några få gånger. Men idag ställde jag in löpbandet på 5km. Det kändes hyfsat, målet var bara att jogga/springa hela tiden och utmana mig att öka när kraften fanns.
Sen har jag hängt med den här terroristen. Hon är en riktig busunge nu, klättrar, och springer iväg med ett stort flin åt motsatt håll när man ropar på henne. Sträcker händerna i luften och vill bli upplyft:) Känns som om hon lämnat en fas nu och trätt in i en annan.
