Hälsokatten

Åh vad roligt det var igår. Jag är fylld av energi och fick en motivator och kick framåt i träningen. Precis vad jag behövde.

Att jag skulle springa blev ju somsagt väldigt spontant och när jag väl sa ja trodde jag ändå inte att det skulle bli av.

Under sommaren har jag sprungit kortare sträckor på 5 km, men en mil har jag nte sprungit sen jag sprang tjejmilen första gången för 3 år sedan.

Men vad det mentala är viktigt. Jag hade bestämt mig. Bestämt mig för att det skulle kännas bra, att jag skulle ta mig runt hela loppet utan att gå. Tiden fick denna gång komma i andra hand. Eftersom mitt löparsjälvförtroende är eller har varit så dåligt så var detta en stor hjälp på vägen. Vädret var perfekt, banan skön men stundvis tuff med en del backar. Folk stod och hejjade längst vägen och mörkret gjorde att allt lystes upp på ett fint och härligt sätt. Partystämning på Söder.

När jag kom imål hade jag lite kramp i magen, men kroppen kändes annars pigg. Tomas hade fixat med Babyvakten, efter som vi bor 10 m från målgången så var det toppen att han kunde komma ut och hejja in mig i mål. Samt ta några foton.

Somsagt jag fick mersmak, och nu ser jag framemot tjejmilen den 7 september. ( ser ni mej?))